|
|
Han snidar den vackraste visan
När den svenke författaren Björn Ranelid skrev Synden (Bonniers Alba 1994) så blev den svenska
sinnligheten och girigheten och storblommande kärleken och fattigvackra ömheten synlig. Nu fick människans
känsla naket stiga fram och säga: Se mig, se oss.
Vi har funnits, vi finns, vi ropar till er.
Det Björn Ranelid gör med orden gör Gösta Holmer med trästycket och yxan.
Den konst som Gösta visar är rakt igenom hjärtats konst. Här behövs inga skickliga ordtolkningar, inga akademiska finesser för att hitta in. Här behövs bara
en hammare i hjärtat som låter upp och som pumpar minnen. På så sätt är Holmers konst alstrade av
blodstötar. Minns du dansbanan? Minns du backen bakom utedasset? Minns du avskedsbrevet? Ser du din förtvivlade längtan i de förtvivlat tomma flaskorna och minns du de trötta
ryggarna efter dagen i skogen? Och visst tog du många gånger ett strå i din hand. Smekte axet och visste att i just det
axet rymde livets hemligheter. För där fanns inbyggt en växtkraft som var lika stor som ditt hjärtats längtan.
Vardagen och helg blir ett. Ingår förening som kärlek och hat. Här ser jag mitt eget livs Hedebyborna. Jag ser
torparna också. Det fanns och finns och framförallt så finns primitiv mänsklig längtan kvar precis som förr och precis som alltid.
Bälgaspelet växer ut till en brusande flod av lycka. Det har att göra med både Göstas och allas vår musikkärlek.
Som en flod skall sången brusa..." Så när en snubbe som Gösta snickrar ihop ett två meter lång bälgaspel så har han snickrat
ihop och huggit fram hundra tusen mil av kärlek till musiken. Han snidar den vackraste visan.
När konst är "bra" då börjar den fungera på det viset. Då behöver vi inte ställa så många frågor och då behöver vi inte finna oss sår rasande utanför
och så förtvivlat övergivna.
Gösta Holmers "hyggen" går raka vägen till mitt hjärta. Där hugger de sig fast med hullingar och jag blir
ohjälpligt förälskad. Hans skulpturer är min barndoms mjölkbord, separator, blåmjölk,
tröskdamm, koskit, sommarsol i bagarstuga, utedass och keliga kattungar och kalvar med blöta nosar.
|
 |
Gösta Holmers skulpturer, hans dörrar och fristående arbeten är en handens och hjärtats kärlek till det liv som varit och som lever kvar i Göstas och våra minnen.
Här har vi pusslet av våra liv. Tidningsbunten, väckarklockan, tiden fryses. Du har läst din Smålandsposten och Kvällsposten i decennier och klockan har rutat in ditt liv.
Din längtan sitter i träväggarna. Stenen finns omkring dig och du kan hata eller älska den. Sedan skogen som ger trä och sliten rygg. Och människor som inte och aldrig är TV:s människor
eller reklamens eller veckotidningarnas. Nej människor av kött och blod med slitna kärleksbrev som tummats sönder och blivit sorgens brev.
Dokument över vardagen sa jag. Också dokument över helgdagen. Och över boken som tröst. Se dessa hans boktravar och sätt dem som jätteskulpturer utanför våra bibliotek.
(Det vill jag se. Ej obegripliga järnkonstruktioner eller installationsobjekt in absurdum.) Göstas liv och konst är arbetande händer och passioner och köttets lust och vardagsslitets förbannelse
och djupa lycka. Det är vresiga trädgrenar och heliga ansikten. Mycket annat är det också.
Men mest är de här verken kärlek. Det är samma kärlek som Björn Ranelid samlar upp och visar fram i sin roman Synden som skriver svensk litteraturhistoria. Gösta Holmer
konkurrerar inte. Det är inte hans avdelning. Han hugger ut skelettet av den svenska vardagen och passionen, bygger ett humanismens bygge i trä. Hugger poesi av det svenska trähjärtat. I mer än två decennier har han gjort det.
Gett oss erineringar om våra innersta, nakna liv. Våra drömmar och förhoppningar.
Stig-Åke Stålnacke
Konstkritiker, Malmö
|