|
|
Livet i kärleksträ
Det var den kvällen som Tycko skulle iväg bortåt Arvidsjaur och det var samma dags genomfrusna morgon som avskedsbrevet hade kommit från Condofia.
De trettio minusgraderna hade hållit skogshuggarna inomhus en hel vecka och någon hade pipat på sitt bälgaspel och nynnat om något som fanns bortom bergen.
Hjärtat var också naket hos dem som levde nära nöden.
Bunten av gamla tidningar hade ställts invid ytterdörren. Snöret var snyggt knutet kring de gamla sönderlästa bladen. Man hade i den stora kylan gott
om tid att bunta gamla tidningar och vårda sin sorg. Ölflaskorna, de många och de mycket tomma, stod också där som käglor. "Slå in skallen på de besegrade".
Överrocken och halsduken hängde på spikar. Och ryggsäcken. Det var nära till vedlåren och ensamheten. Scenariot var naket skriande om nöd.
Någon hade inte rest. Aldrig kommit iväg. Någon hade skickat ett brev med hårda avskedord. Brevet satt nu naglat med en morakniv i dörrens mitt. Som det
grymma utropstecken som det var. Det skrek i människa och dörrens gistna trä.
Gösta Holmers värld av trä är det urgamla svenska trähjärtats historia. Det som burit upp ett land och ett folk. Träet var människans historia.
Det byggde individernas och landets drömmar.
Gösta Holmers hugg med kniv, såg, yxor och stämjärn, det är redskapen för att samla upp de sista resterna av en kultur som håller på att försvinna.
Torgny Lindgren skriver i "I Brokiga Blads Vatten" (Norstedts 1999) att konsten är i bästa fall det skal som masken eller snigeln lämnar erter sig när han skall blir ny.
Sådan ser jag Holmers konst. Han tar vara på skalet som vår kultur lämnar efter sig. Som Mahler tog vara på burfågelns nödrop och Torgny Lindgren återberättat
enslingsmänniskornas skri i sin längtan och tystnad. Det är människor som levt i den ödebygt som så väl vet att livet finns i marken, myrriader liv under din fot och
träden ekar av din och tusen generationers vemod.
Gösta Holmers grovt och subtilt tillyxade stämmningar och tillstånd är vårt arv och vår historia.
Jag ser jobbarens stolthet och slitenhet, jag ser boktravarnas egenskaper av bildningsbärare och humanism.
Jag ser framför allt en konst om livets värdighet.
Sedan ser kärleksakter med stark erotiska laddning i ett verk som heter Böljesång som är passionens goda - svåra vansinne.
Vansinnet, vansinnet när det gör sitt inersta synligt, när breven täljs i trä och fästes på trädörren med träkniven, då
anar jag det nordiska hjärtat i Gösta Holmer.
Och orden fick vingar, målad träskulptur, 1999
|
 |
Träskulptur Arbetare, 180 x 80 cm
Han kan vara lekfull och berättande, han kan vara kraftfull och omänsklig i sin arbetsiver när det gäller stora väggdekorationer som skall fram. Bara skall fram.
Då kliver en husgud - synlig bara för Gösta - fram ur vrån och efter några timmar tar arbetstvånget fart om så mitt i natten.
Då skulle man i hans trähuggeriverkstad kunna sen en en och sjuttio kort ljusfrisk svensk pojke hugga in vår bok -och arbetshistoria. Och vår kärleksdikt.
Allt detta och så mycket mer skär han in. Ibland ser jag att han vill besvärja synerna och minnena och verkligheten med sina verk. "Jag har varit med om er. Jag kan inte mista er" (J.Werup)
När Gösta Holmer håller i sina arbetsredskap så håller han människans hjärta och världens ramar i sina händer. Han vet att hans hand kan skapa saker som han inget vet om. Han vet att makterna finns och att de kan ta över skapandet.
Så står en skulptör i Hjorted utanför Västervik och hugger de allra som underbaraste verk bara för att ge oss en bit svensk historia och en bit svensk kärlek.
En gång gjorde Gösta ett som vanligt stort arbete. Ett fönster i naturlig storlek. Lätta gardiner fladdrade i vinden, fönstret stod på glänt. Där står en av en vinil omslingrad vas med rosor och så en uppslagen bok och ett spillt glas vin.
Den bilden är en tröstbild över våra döda. De kom och de reste och vi slutar aldrig att söka dem. I vinet, i boken, i rosen och i vinden. Och Gösta Holmer hugger i
trä vår vind och vårt fönster och han hugger rosenbukett med vas och bok och glas och rinnande vin. Gösta Holmer bygger våra livs dramas stora, utmannande vackra och gripande scenografi.
Stig-Åke Stålnacke
Konstkritiker, Malmö
|